Tåget till Europa

En gnisslande broms och en högtalarröst, doften av järn, en tid att passa och förnimmelsen av rörelse. Det finns olika sätt att resa från en plats till en annan, men sällan kommer man känslan så nära av att vara på väg någonstans som ombord på ett tåg mellan europeiska städer. Vagnarnas taktfasta puls tar oss från en stads hjärta till ett annat och låter oss känna avståndet mellan A och B, se den gradvisa förändringen äga rum utanför vårt fönster och gungas av landskapets vågrörelser. Vi kan se hur kyrktornen i de små städerna antar nya former och var skyltarna byter språk. Floder korsas och nya grödor breder ut sig över fälten. Skådespelet är magnifikt och järnvägen ringlar sig genom landskapen som en jordad hyllning till konsten att resa och uppleva. Tågresan är en meditation som ger plats åt både fantasi och saklighet, en rullande plattform för eftertanke och upptäckter, ett rum med utsikt och plats för insikt. Visslan tjuter och vi rullar.

Från början är det floderna som bestämt var städerna ligger. Rhen, Donau, Elbe, Po, Rhône och deras systrar är de rörliga vattenkroppar som genom århundraden har visat vägen från berg till hav, givit näring åt odlingarna och fungerat som kontinentens naturliga motorvägar. Städer som Paris och London, Köln, Strasbourg, Hamburg och Wien är otänkbara utan sina floder. För kuststäderna har tillgången till havets farvatten varit en självklarhet, men sötvattnet från inlandet likafullt nödvändigt för överlevnad. Senare har järnvägarna gjort sitt för att skynda på, lasta tyngre, fylla tomrummen och sätta mindre orter på kartan, de som gömt sig i bergen eller glömts ute på slätten.

Ibland går det oss förbi hur fort denna förändring faktiskt ägde rum; Napoleons arméer rörde sig inte nämnvärt snabbare över den europeiska kontinenten än vad Julius Caesar och hans kavalleri gjorde drygt 1800 år tidigare, men vid tiden för Napoleons död på Saint Helena 1821 var förberedelserna i full gång för den första publika järnvägen mellan Stockton och Darlington.

Europa, liksom andra delar av världen, byggdes samman och avstånden förändrades drastiskt. I Sverige kopplades Stockholm och Göteborg samman av Västra stambanan 1862 och kort därefter låg spåren till Malmö klara. Avstånden blev kortare och tiderna förändrades i dubbel bemärkelse när olika tidzoner runt om i landet standardiserades. Nere i Europa pågick redan en explosion av nätbygge mellan lantbrukets skörd och huvudstädernas köpkraft, mellan finansens centra, från gruvorna runt Ruhr till industrierna i Vallonien, Marseille och Neapel. Hamburg, som kommit att bli Das Tor zur Welt i och med utvandringen till Amerika, blev också Skandinavernas port ut i världen och ner i Europa. Än idag kan man svänga ombord på tåget med bil inne på Bahnhof Altona, ta plats i en av sovvagnarna och vakna utvilad i Verona nästa dag.

Nattåget från Malmö leder inte bara över sundet, men ut i ett ständigt oavslutat europeiskt äventyr som vi är en del av. Europa har utforskats och skildrats av mästare från Goethe till Magris, fångats i Christer Strömholms hudnära fotografier och Stig Dagermans tyska reportage. Kontinentens charm och motsättningar har dissekerats under Harry Martinsons sjömanskeps, av Ulf Peter Hallbergs flanerande blick och i Dan Jönssons drivna analyser. Man blir egentligen aldrig klar med Europa. Kontinenten och dess kultur är den brokiga kulturella grund som vi i Skandinavien står på och som är oss närmast. Ändå är Europa något annat, tillräckligt hemtamt för att ge oss en förståelse för oss själva och främmande nog för att vara spännande.

Vi lever i världen, och av den. Vår reslust drivs inte bara av vår fantasi, utan av värdsligt bränsle och båda dessa drivkrafter kan ta slut om vi glömmer bort att tänka. Det globala resandet mellan sterila flygplatser utan synbar koppling till vägen som leder oss dit, riskerar att koppla loss resenären från upplevelsen av att resa och upptäcka, bort från insikten att skillnaderna mellan olika platser kommer gradvis. Känslan av att världen är någon annanstans är både falsk och sann. Framför allt behöver vi inte resa så långt som vi kanske tror för att se det stora i tillvaron. Med tåg genom Europa blir det tydligare än någonsin.

Ett exempel på resandets möjliga närhet är sommarkortet som för ett blygsamt pris erbjuder två månader av obegränsade resor med tåg, regionsbuss och stadsbuss i hela Skåne. För en liten peng och på nära håll har man allt ifrån Båstad och Kullabygden till Lund, Skanör och Österlen i sin ficka. Sandstränder och klippbad, Ale stenar och Haväng, Vattenriket i nordöst och Söderåsens höga landskap kan avnjutas till max innan man kliver på tåget från Malmö över bron till Köpenhamn och kontinenten. Sedan sätter fantasin gränserna.

Det är inte bara för den stora världens skull som vi tar tåget, bussen eller cykeln, utan för oss själva. Om inte av yttre hänsyn, så av inre. Många skandinaver har utforskat Amazonas djungler, surfat i Australien och bestigit Kilimanjaro, men aldrig varit i Amsterdam, Berlin eller Budapest. Prioriteringen är märklig, om man tänker efter. Att flyga kan vara både härligt och enkelt, men vår upptäckarlust mår bra av att tas ner på jorden. Vi slår oss ner i fåtöljen eller går mellan vagnarna, blickar ut genom fönstret och tar plats i landskapet, fångar ett ögonblick med kameran och funderar en stund. Vart är vi på väg?