Sidenvägen till Samarkand

Vissa namn är så mytomspunna att de tycks avse drömmen om ett tillstånd snarare än en verklig plats. Samarkand är ett sådant namn. Mellan vinterns sibiriska råkyla och sommarens stekande hetta grönskar ökenstäderna en kort period och jakarandan kantar stadens alléer i prunkande lila. April, maj, september och oktober är de månader då Centralasien och Sidenvägens oaser öppnar sig för besökare. Här vilar en skatt av arkitektur, kultur, historia, musik, mat, hantverk och hisnande landskap. Under tsarens styre kallade man det Turkestan, området öster om Kaspiska havet och väster om Tibet, mellan Afghanistan och Sibirien. Senare delades länderna upp i fem sovjetrepubliker som efter unionens fall för första gången blev självständiga stater, nya länder med uråldrig historia.

Sidenvägen är ett något suddigt begrepp som avser det nät av handelsförbindelser som knyter samman Venedig och Beijing, London och Japan eller Moskva och Dehli om man så vill. Väster och öster om de stora öknarna går en mängd vägar.

I Karakum och Kuzulkum, längs Oxus och Jaxartes blir alternativen färre och karavanserajerna i Khiva, Bukhara och Samarkand har genom århundraden utvecklats till öar av välstånd och civilisation.

I mitten av allt är Uzbekistan - till ytan lite mindre än Sverige, med en tre gånger större befolkning - landet med flest invånare och med gräns till Turkmenistan, Kazakhstan, Kyrgizistan, Tajikistan samt Afghanistan. I regionen har flera stora kulturer blandats, främst den turkisk-mongolska och den persiska. Mötet mellan kulturerna är som mest påtagligt i Samarkand, staden med ett av världens mest intagande torg Registan, den gyllene moskén, Ulug Beks astronomiska observatorium och Tamerlanes överdådiga gravkammare.

I öknen har man liksom till havs lärt sig att navigera med hjälp av stjärnorna och städernas minareter har fungerat som fyrton för karavanernas kamelförare. Mycket av Europas kunskap om himlakroppar och matematik kommer från Centralasien och Mellanöstern, ökenländer vars vetenskapliga framsteg har bidragit till upptäckter inom arkitektur och sjöfart i västerlandet. För Europa har problemet ända sedan romartiden varit en skev handelsbalans med Kina, skapad av en stor efterfrågan på varor österifrån som inte motsvarats av samma intresse i Kina för europeiska varor. Den handelsvara framför andra man har kunnat erbjuda, är arabiska och turkmenska hästar som alltid efterfrågats hos de kinesiska arméerna. Siden, kryddor och porslin, astronomi, religion och filosofi är exempel på varor och intryck som följt européerna hem till Västerlandet. Zoroastrismen, en religion med ursprung i dagens Iran, inspirerade Friedrich Nietzsche till skriften "Sålunda talade Zarathustra" och matematikern Al-Khorezmi lade grunden för det som på latin kallas algoritm.

Efter att Bartolomeu Dias rundade Afrikas sydspets 1488 - bara fyra år före Columbus ankomst till Amerika - tappade den mödosamma landvägen genom Mellanöstern och Centralasien i betydelse till förmån för sjövägen. Hamnar som Goa, Manila, Macao och Shanghai blev viktigare för handeln mellan Öst och Väst på bekostnad av vägen via Palmyra, Baghdad, Kabul och Kashgar. Men intresset för Sidenvägens huvudstäder i Centralasien spelade en fortsatt stor roll i dragkampen mellan det brittiska imperiet och Ryssland under 1800-talet. Kampen om makten i Centralasien är det som kallas The Great Game, eller Bolshaya Igra. Med dagens oljeberoende i världen och efter Sovjets upplösning, talas det ibland om ett nytt "stort spel" i Centralasien, som en fortsättning på det gamla.

Kopplingarna mellan då och nu är många; För att stormakternas intressen inte skulle leda till direkt konfrontation, drogs redan under 1800-talet gränser som skapade en buffertzon mellan det brittiska Indien i söder och den ryska tsarens centralasiatiska besittningar i norr. Zonen finns för att ryska och brittiska intressen inte skulle ha en direkt gräns mellan sig, utan istället ett bergsområde som stormakterna varken skulle försöka erövra, utveckla eller hjälpa. Buffertzonen är Afghanistan - och frukten av de frön som stormakternas spel sådde på 1800-talet är vad vi skördar idag.

Länderna i Centralasien utgör en blind fläck på kartan för många, men de är anmärkningsvärt olika varandra och erbjuder en värld av sevärdheter. Uzbekistan är själva navet med sin legendariska arkitektur, de turkosa kupolerna, orientaliska portaler, sirlig kalligrafi, mosaik och arabesque. Musiken är förförisk med en mängd stränginstrument som utvecklats ur århundraden av turkiska, persiska, indiska och ryska influenser. Att just uzbekerna i högre grad än sina grannar har utvecklat sin arkitektur beror på att man varit bofast, medan de flesta av Centralasiens folk traditionellt levt som nomader. På den uzbekiska landsbygden har en stor tillgång genom århundradena varit mullbärstäden, trädet som silkeslarven Bombyx mori med ursprung i Kina, lever i. Detta är själva källan till Sidenvägens viktigaste handelsvara, silket som skapar vackra sidentyger. Senare tillkom de stora satsningarna på bomullsodling. Bördigast i hela landet är Fergana-dalen längs i öster, en frodig sänka bland bergen som i alla tider varit navet i Centralasiens ekonomi.

Träden kantar vägarna och bortom dem, öken. Höga berg reser sig i horisonten. Så ser dagarna ut på resa i Uzbekistan. Ökenstäderna är förföriska och ornamentiken delikat, liksom oändligt vindlande och strikt inramad på samma gång. Det finns en skillnad i estetik mellan Orienten och Västerlandet som går igen i det visuella såväl som i musiken. Västerländsk konst och musik är mer kroppslig, med en början och ett slut, vers och refräng, armar och ben. Österut upplöses de strama strukturerna och antar mer organiska former, där början och slut inte är lika markerade. Sirlig skriftkonst och evighetsmönster upprepas i meditativ succession innanför valven och kupolerna, medan västerländska statyer och helgonbilder är mer fixerade i tid och plats. Man hör det även i musiken, där västerlandet, från Beethoven till Elvis, liksom har en fast struktur med intro, klimax och avslutning. Asiens klang av sitarer, dutarer och hamras broderar istället ut melodier som tycks lovsjunga evigheten, utan början eller slut.

I österns öknar är det tydligt att allt flyter, men det finns gränser. Sidenvägen, öknen och Samarkand är mytomspunna, inlindade i legenden om sig själv och österländsk romantik. Som besökare kan man njuta av allt detta. Samtidigt kan man försöka se förbi myten för att få en helhetsbild; I det moderna Uzbekistan råder en fast politisk ordning - utan särskilt organiska eller flexibla former - och riskerna kring ett nytt Great Game är påtagliga längs landets gräns mot Afghanistan. Stormakterna har blivit flera sedan 1800-talet och alla tycks vilja vara med om att bygga upp det som brukar kallas "den Nya Sidenvägen". Kina, Ryssland, Iran och Västerlandet tävlar om att finansiera nya tunnlar och brobyggen. Frågan är bara om något sidentyg kommer att färdas längs den nya vägen.