Transsibirskaya

Drygt 100 mil öster om Moskva och halvvägs in i den sibiriska evigheten, står en sten bland träden. En inristad pil riktad österut är markerad Asien. Pilen som pekar åt väster heter Europa. Att gränsen skulle gå just här i en höglänt skog, lika grön och mossdoftande som en värmländsk sommar ter sig närmast surrealistiskt, ändå är de ryska Uralbergen officiellt den geobotaniska gräns som utgör tröskeln mellan två världsdelar.

Dagar av skog och tundra driver förbi utanför kupéns fönster, vagnar slår likt rostiga hjärtslag mot spåren, de barskt moderliga värdinnorna ansvarar för ordning och service ombord på tåget och samovarerna förser varje vagn med hett vatten till soppa och chai. Allt är en del av en meditativ rörelse med syfte att försöka bemästra avstånd och tid. Nedgångna industristäder och landskap som övergår i varandra, liknande men ständigt skiftande. Dessa gradvisa förändringar, fördelade över en dryg veckas restid, tar oss över 900 mil från väst till öst och korsar sju tidzoner. För tågälskaren är det julafton varje dag ombord på Transsibirskaya.

Den transsibiriska järnvägen byggdes 1891-1916 och var inspirerad av den amerikanska Transcontinental Railroad som stått färdig redan 1869, bara några år efter det amerikanska inbördeskriget mellan Nord och Syd som varit förödande för sydstaternas bomullsexport till Ryssland och andra länder. Detta ledde till brist på bomull i Ryssland, där man tvingades söka ny mark för egen bomullsodling. Valet föll på Uzbekistan, som än idag är en av världens främsta bomullsproducenter.

Konkurrensen mellan USA och Ryssland dominerade ännu inte världens händelser, men hundra år efter den amerikanska järnvägens färdigställande skulle månlandningen äga rum, i sin tur påskyndad av det faktum att den ryske kosmonauten Yuri Gagarin blivit den förste människan i rymden.

Utvecklingen är häpnadsväckande och att framtiden skulle te sig som den gjorde måste ha varit otänkbart för de flesta inblandade. Andra händelser var kanske inte lika överraskande; Året efter att den gigantiska sibiriska landmassan länkats samman med Stilla havet i öst och Moskva i väst, utbröt den ryska revolutionen och Bolsjevikerna tog makten från Tsar Alexander II. Filosofen Karl Marx, som formulerat idéerna bakom revolutionen, kom från Trier i Preussen, vars huvudstad Berlin senare skulle komma att bli själva brännpunkten i det kalla kriget mellan Sovjetunionen och USA.

Idéer, liksom människor och varor, reser och slår rot där det finns jordmån, på gott och ont. Utvecklingen som följer kan verka förutsebar eller helt chansartad.

Några hundra år tidigare hade Emiren från Shakhrisabz, Tamerlane, genom militär list och hårda nypor brutit den mongoliska dominansen ute på den sibiriska stäppen. Hans nya rike blev inte långvarigt, men det bidrog till att öppna upp Sibirien och Centralasien för rysk expansion österut. Moskoviternas nyvunna landmassa blev dagens Ryssland, liksom upptäckten av Amerika blev Västeuropas nya kolonier.

Ironiskt nog finns det stora likheter mellan de vidsträckta landmassorna öster och väster om Europa. De djupa skogarna, bergen, sierras av röd sandsten, kolgruvor, oljepumpar och canyoner avlöser varandra och skillnaden i natur mellan Centralasiens före detta Sovjetrepubliker och till exempel Arizona eller Colorado kan ibland vara förvirrande små. Med tiden har dessa militära supermakter även kommit att likna varandra kulturellt och politiskt på ett sätt som får dem att se ut som ett positiv och negativ av samma fotografi. Amerika och Ryssland är Europas kusiner, båda med en fot i den gamla kulturen och den andra i ett ursinnigt framtidsprojekt som både fascinerar och skrämmer. De båda länderna hade under 1800-talet en betydande invandring av tyska bönder och senare en asiatiskt befolkningsökning i de stora städerna. Historien om Vilda Västern har en motsvarighet i öst och framstegen inom järnvägsbygge, jordbruk, militär makt, resor till rymden och inflytande över Europa har i modern historia sporrat de båda stormakterna i sin tävlan sinsemellan. Möjligen behöver Ryssland och Amerika varandra för att kunna bilda sig en uppfattning om sig själva.

Den transsibiriska järnvägen är tågresornas Grand Tour. Att flyga mellan ryska städer ger inte en upplevelse i närheten så genuin och påtaglig av Ryssland som den upplevelse tåget kan erbjuda. Kanske gäller det alla platser? Sibirien är vackert och grymt, välkomnande och skrämmande på samma gång. Hit skickades dissidenter som Solsjenitzyn, Dostojevskij och även självaste Stalin i sin ungdom. Ombord på tåget träffas back-packers och lokalbefolkning, försäljare och skojare, bönder och handelsmän i en ständigt rullande karavan. Officiellt råder vodkaförbud ombord, men tillämpningen av regler kan vara påtagligt flexibel ute i den ryska vildmaken.

Efter ett våldsamt skyfall rullar karavanen in på perrongen i Novosibirsk. Lokala försäljare samlas intill vagnarna för att sälja piroger, inlagda gurkor, nudlar och gamla tidningar. Ryska skvallerblaskor, tyska sportblad, ett modemagasin på hebreiska och en gammal tummad National Geografic finns i utbudet. Doften av kol, järn, våt asfalt, tjära och rödbetssoppa blandas i den svalt fuktiga luften. Jag räcker över några kopek till en skrynklig gumma och får ett leende, en pirog och en fem år gammal fotbollstidning som avhandlar förutsättningarna inför det kommande årets Bundesliga.

Avstånden är långa i Sibirien, liksom stoppen längs vägen. Efter 50 minuter ljuder en vissla och loket stånkar igång. Vi sätts i rullning och tar mödosamt sikte på horisonten för en resa in i den evighet vi kom ifrån. Snart slår hjulen mot spåren i sin taktfasta puls. Solen går ner i väst bakom den sista vagnen och hälsar loket välkommen till en ny dag om några timmar.